SKAMMEN & KONSEKVENSER

Jag har sedan tidigt känt mig ful, fel, äcklig, att det som händer mig är mitt fel. Jag har inte klarat av att ha en bra relation med mig själv och med andra. Mitt egenvärde: - Vad är det! Trodde inte jag var värd att ha det bra. Att mitt liv skulle kunnat varit annorlunda. Skammen har hindrat mig, varit i vägen för mig, som en tung tjock filt. Smärta i kroppen, oförmåga att arbeta.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Jag blir så avundsjuk på de människor som verkar tycka det är så självklart att finnas, att livet är deras. Jag har kämpat mycket med upplevelsen att jag aldrig borde fötts, och när jag nu ändå gjorde det önskar jag att förövarna låtit mig dö.

Det känns som att jag tar upp för mycket plats bara genom att finnas. Att jag kostar pengar, är sjuk och till besvär. När jag mår bättre och kan engagera mig mer i omvärlden känns det ofta som att det jag gör är fel, som att det är säkrast att inte göra något alls.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp, incest och KSE

Övergreppen började när jag var fem år, och skammen har alltid varit en del av mitt liv. Jag vet inte vem jag är utan skammen. Jag har alltid hållit mig liten, tyst, snäll, följsam, artig, duktig. Jag har aldrig känt att jag har rätt att ta plats, eller att ha egna gränser. Jag har sällan kunnat känna vad jag egentligen vill i olika situationer, eller vågat lita på det om jag har känt det. Skammen har påverkat mitt liv enormt mycket, både psykiskt och fysiskt:

▪️ Jag har aldrig haft en riktigt framtidsdröm eller framtidstro, trots att jag har utbildat mig och jobbat.

▪️ Jag har aldrig vågat delta i en lagsport, eller åka skidor, eller lära mig dans eller golf; aldrig vågat använda och känna och utveckla kroppen.

▪️ Jag har aldrig kunnat tro på att en familj faktiskt kan vara fungerande, så jag har aldrig vågat känna riktigt att min familj, med mina barn, mot alla odds faktiskt har fungerat kärleksfullt, och bra nog.

▪️ Jag har knappt några minnen från när barnen var små, eller från livet innan vi fick barn, eftersom jag har levt i ständig dissociation.

▪️ Jag är alltid, alltid, rädd: för nästa katastrof, för att bli förkastad, för att bli avslöjad, sedd i min skam. Jag har levt mitt liv liten och rädd och avstängd. Så många möjligheter, så mycket kraft och så mycket glädje har tagits ifrån mig.

Jag kämpar på, som jag har kämpat hela mitt liv, och jag kommer inte att ge upp, men jag är också så enormt trött. Jag går i behandling och jag vet nu att skammen inte är min, men det hjälper ändå inte fullt ut, för skammen sitter i min kropp.

Jag är sjukskriven och har varit det i fler år än jag borde behövt, eftersom det tog sex år att få rätt diagnos och få starta behandling. Därför är jag nu, förutom alla mina andra rädslor, också rädd för Försäkringskassan, regeringen, samhället och hur de ser på "sådana som mig", som inte "bidrar". Detta är också en skam, pålagd utifrån, som jag måste kämpa med. Trots att inget av detta är mitt fel. Men ilskan är en kraft, i alla fall.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Jag har bara haft två korta kärleksrelationer i mitt liv eftersom jag varit så säker på att jag inte kunnat leva upp till förväntningar. Har alltid haft väldigt dåligt självförtroende. Jag ville egentligen bli rörmokare eller elektriker men hade för dåligt självförtroende för det så jag började plugga till läkare för att min mamma krävde det. Så att omgivningen skulle se att det inte fanns några problem i vår familj. Jag tänkte att jag som läkare kanske skulle kunna hjälpa andra barn i samma situation som min. Jag funkade dock inte alls med patienterna så jag blev tvungen att hoppa av. Det blev för känslomässigt tungt.

📝 Överlevare av incest (medelålders man)

[För mig har skammen lett till] att jag får skamkänslor när jag inte behöver det.

📝 Överlevare av incest

Andra tror att de känner mig, men jag är ingen, ger inget av mig själv, för jag skäms. Jag är den som de vill att jag ska vara så att jag inte syns. För min inre kärna är smittad med något som jag måste dölja. Ett gift som cirkulerar i mina vener. Jag vet inte hur det tog sig in, jag vet bara att det alltid har funnits där, känslan av bottenlös skam.

Detta gift skapar ett ständigt avstånd mellan mig och andra människor. Det hindrar mig från att vara öppen och nyfiken inför världen. Jag måste ständigt hålla kontroll, för jag är livrädd att det ska läcka ut. Läcker det så kommer andra se att jag är smittad, och då kommer jag att dö. Det är känslan. Jag är så rädd för skamdöden att jag avstår från att leva.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp & incest

Det har tagit en tid att förstå vad skammen ens var. Att det jag har gått och känt, undvikit och med nya överlevnadsstrategier försökt parera är just en skam och konsekvens av det som jag tvingades utstå som allt för litet barn, ända upp i tonåren. Mer därtill. Skammen har fått mig att inte förmå att finnas. För vem är värd att finnas som var ett sådant barn som jag, är så det ekat inom mig. Men något jag aldrig uttryckt högt. Bara upplevt som ett inre tyst eko. Skammen har samtidigt varit min piska till att aldrig vara tillräcklig, till att alltid försöka mer i form av prestation och indirekt få en yttre bekräftelse på att jag visst är. Finns. Är värd trots allt. Skammen har fått mig att fortsätta springa. Aldrig stanna upp. För stannar jag så kvävs jag via min skam av att inte vara någon annan än hon som blev till för att vara ett objekt för min egen pappa. I hemlighet. Skammen har likt mig varit hemlig. Skammen har likt alla övergrepp blivit begravd den med. Begravd men ständigt bankandes på mina inre dörrar. Likt ett pågående ljud utan möjlighet till att sänka volymen. 

Skammen har fått mig att aldrig vara hela jag i mina relationer, hindrat mig att våga låta någon lära känna mig för mig. Inte ens jag själv. Skammen har lagt sig som en propp till utloppet för mina behov. Den har slammat igen signalerna för naturliga drifter i form av njutning. För njuter jag, tillfredsställer jag det som är äkta, är upplevelsen av att jag återigen smutsas ner. 

Skammen har fått mig att leva i toppar och dalar. I en paradox av att alltid behöva livs njuta. För känner jag inte toppen är risken att uppleva mitt ingenting. Min avsaknad av mening. För min mening försvann med skammen. Är så den har lurat mig. Han. Som skulle vara min pappa. 

📝 Överlevare av incest

Tyvärr har jag inte lyckats lägga av mig skammen. Förra året blev en kvinna intresserad av mig. Jag hade dock för mycket ångest för att kunna bli kär tillbaka. Men jag hoppades på att kunna bli normal och att känslorna skulle komma. När det inte funkade sexuellt mellan oss frågade hon varför och jag berättade rätt mycket. Hon berättade att hon blivit groomad och flyttat ihop med en 30-årig man när hon var 16. Det verkade bli bättre mellan oss. Men nån dag senare sa hon att hon inte orkade med att jag traumabondade. Det blev för mycket för henne. Jag blev besviken på hennes reaktion. Så då tog det slut mellan oss.

📝 Överlevare av incest (medelålders man)

Jag skäms för nästan allt, helt utan anledning. Jag kan skämmas för att jag ens finns ibland, känna att jag ”förstör” för hela världen genom att bara existera. Jag har blivit behandlad som att jag inte vore en människa, och därför känner jag mig inte riktigt som det. Jag känner inte att jag har något sånt där mänskligt värde. Det är så svårt när man har växt upp på det här sättet, jag vet ju inget annat, jag har inget ”före” att jämföra mig med. Jag har ofta känslan av att ”världen är inte till för mig”. Som att jag bara är här och hälsar på ungefär, avundas alla som världen är till för.

📝 Överlevare av incest

Be mig aldrig att förstå....

Jag var fem.....

Han var 65......

Jag ett barn....

Han en man....

Jag i början ..

Han i slutet....

Jag gav inte....

Men han tog...

Jag grät....

Han njöt.....

Jag led....

Han kom....

Han förblev en man....

Be mig aldrig att förlåta.......

Jag är idag 57 år gammal alla minnen från övergreppen kommer jag aldrig bli av med men jag har överlevt vilket är stort I sig. En del blir inte så gamla då de inte orkar mer. Vissa får aldrig ett normalt liv utan lever i ständig ångest och skam. Skammen som man känner är fruktansvärd. Tänk dig att bli äcklad av dig själv som att övergreppen i sig inte var ett nog att hantera. Alla gånger jag kände att det var mitt fel. Han som skulle vara min trygghet min låtsasfarfar. Det var han som var den skyldiga det skulle ta mig över 50 år att inte bara förstå det utan även känna det i mitt hjärta.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Skammen har hindrat mig från att våga leva fullt ut. Alltid burit med mig den. Trots år av terapi och trauma terapi. Den hänger med. Inte varje dag längre. Men den finns fortfarande med.

📝 Överlevare av incest, sexuella övergrepp, dokumenterade sexuella övergrepp i barndomen (Kvinna, 40 år. )

Självhat, äckel av mig själv, fortsatt förnedring genom att låta partners under mitt liv förnedra mig och utnyttja mig samt använda mig utan att sätta gränser för mig själv, visste inte ens att jag hade rätt att sätta gränser för mig själv förrän jag börja gå i terapi, trodde att jag förtjänade det som hände mig. Jag har spelat en roll i alla mina förhållanden och varit frånvarande mentalt och avstängt, allt för att vara till lags och försökt vara förutseende av andras behov.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp, grooming och dokumenterade sexuella övergrepp (Man 53 år)