SKAMMEN & SKIFTET

Jag var bara ett barn när jag blev utsatt, en liten flicka, och dessutom av en person som stod mig nära och som jag litade på. För liten för att förstå vad som hade hänt mig där och då, men med en ständig följeslagare av att något inte känns bra.... det skulle ta 20 år att öppna upp!

Idag vet jag att det inte var mitt fel och att jag inte kunde gjort något annorlunda, skulden ligger alltid hos förövaren!

Genom att träffa andra "överlevare" har jag förstått att vi är många och jag känner mig inte ensam längre!

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Min skam började lätta tack vare min terapi och min terapeut, men det stora steget kom när jag började berätta för närstående och övriga familjen om övergreppen (som skedde inom familjen). Det var oerhört tufft att berätta, men det var också ett bevis för mig själv på att jag faktiskt inte längre accepterade skammen som min egen utan att jag började lägga den där den hör hemma: hos förövaren. Det var en sådan oerhörd lättnad i hela kroppen efter att jag hade berättat.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Skamskifte betyder att man kan berätta om alla sina erfarenheter som oskyldigt barn (för barn är alltid oskyldiga) utan att folk reagerar som skitstövlar och idioter. Att man kan berätta om våld och sexuella övergrepp mot barn UTAN att bli tystad, skriken åt, bli misstrodd, anklagad, utsatt för skitsnack och förtalskampanjer eller få folks fördomar och brist på kunskaper och utbildning öst över sig. 

Det betyder att omgivningen och samhället skaffar sig kunskap om sexuella övergrepp och våld mot barn och börjar bete sig vettigt mot offren istället för att bete sig som svin mot människor som bara var barn när de blev utsatta. 

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

När jag utövar TAY traumaanpassad yoga i grupp (via zoom, och högtalaren mutad) så skriker jag NEJ SLUTA LÅT BLI osv,) det har hjälpt mig mkt. Men en riktig stor hjälp är denna "hjälp till själv hjälp" som innebär att dela med andra i grupp. Det är så viktigt och värdefullt.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Så många år av tystnad, inför alla utom de närmaste. Så många år av "det kan jag inte nämna, de skulle aldrig förstå".

All energi som krympt till intet eller lagts på att gå långa omvägar kring det som bränner. Alla obegripligt starka reaktioner jag stått bredvid mig själv och upplevt, innan jag lärde mig förstå begrepp som "narcissism" och "triggers".

Så imponerad jag varit av de ofattbart starka som vågat välja öppenhet! En dag ska jag också våga.

📝 Överlevare av KSE

Det tar tid att komma över skammen men det får ta tid. Viktigaste är att man i slutändan  med rätt stöd och hjälp inte behöver känna skam.

📝 Överlevare av incest

Vet idag att jag inte ska känna skam men kan trots allt göra det ändå. Men skammen är mindre idag än tidigare tack vare traumabehandlingen.

📝 Överlevare av incest

Skammen släppte för mig när jag berättade för andra vad jag har varit med om. Men även när jag accepterade mig själv för den jag är. Övergreppen är en stor del av mig själv. Och jag kan inte ändra på något som har hänt. Utan insåg att jag var tvungen att acceptera det som har hänt.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

En av de viktigaste stunderna för mig var när jag tillslut förstod att i situationer där andra offer dödades men jag överlevde, så vill troligtvis inte de som dödats att jag också dör. Väldigt länge hade jag en så stark överlevnadsskuld och det kändes som att enda sättet att ställa något till rätta var om jag också dog (tog livet av mig). Nu kan jag tänka på de som dödades och tro att de kanske ber mig fortsätta kämpa, att de gläds åt att jag överlevde, att jag är vid liv är något bra.

📝 Överlevare av incest, sexuella övergrepp, KSE & trafficking

De tvingade mig.
Jag skulle göra förnedrande saker.
De filmade. De fick mig att känna mig värdelös.
Så till slut kände jag, att jag förtjänade att bli utsatt.

Långt senare började det gå upp för mig.
Att om jag hade varit dem
Vad hade jag känt då?

Om jag hade varit dem, så hade jag känt mig värdelös.
Och jag hade inte bara känt mig så, jag hade vetat att jag var det.

Förövarna kan inte berätta för någon, för alla skulle förakta dem om de visste.
Jag föraktar dem för vad de gjorde.
Deras enda språk är våld.
Och de förstår inte, att ju mer dom skadar
Desto längre ner
Sjunker dem.

De är bottenskrapet. Längst ner. Något ruttet.

Förövarna kan aldrig berätta det som är sant.
Men det kan jag.

📝 Överlevare av incest, dokumenterade sexuella övergrepp i barndomen & barntrafficking

När jag var 3 år startade övergreppen på mig och ett flertal andra, av en nära anhörig. Jag utsattes under hela min barndom, upp till 14 års ålder, för både misshandel och övergrepp, och med det kom även skuld och skamkänslor.

Som liten visste jag inte att det han gjorde var fel, men jag antog nog, eftersom jag blev både misshandlad och hotad för att inte berätta något. Jag levde i ständig stress, att bli kroppsligt misshandlad och trasig, av någon som borde ha skyddat mig.

Skammen och skulden satt i ända upp i vuxen ålder, eftersom jag inte vågade säga något, ända tills att jag fick veta att han även hade utsatt ett av mina egna barn.

Från den dagen, lovade jag mig själv och mitt barn, att jag skulle göra vad jag kunde. Så jag polisanmälde allt, trots att det var preskriberat sen en tid, jag gick ut och talade om allt till släkt och vänner, och även öppet på sociala nätet. Jag berättade för honom att nu räcker det, nu ska du själv ha skammen för vad du gjort.

Jag har kämpat i fem år, tillsammans med min syster och min son, emot alla våra äckelkänslor, som skam och skuld, orenlighet och smutsighet.

Han förstörde inte bara våra kroppar och själar, han förstörde oss kroppsligt för all framtid.

Nu har vi alla på olika sätt fått hjälp, och idag, kan jag äntligen säga att skammen har skiftat från mig, till honom.

Men det har tagit tid, energi och många tårar.

Idag lever jag med ptsd, ångest och med en känsla av att alltid behöva se sig över axeln, jag lever ensam, för han förstörde min möjlighet att kunna ha ett normalt förhållande.

Han förstörde kroppen, genom att smitta den med sjukdomar, och en möjlighet att alls kunna njuta av sin kropp.
Men jag lever utan skammen och skulden, och det är ett steg i rätt riktning, kanske jag en dag får frid i själen med.

När han är borta.

📝 Överlevare av sexuella övergrepp och incest

Är på min resa att förstå att jag är inte skyldig och jag gav aldrig mitt samtycke, vilket aldrig ett barn kan ge. Jag reproducerar fortfarande sexuellt våld på mig själv, svårt att sätta gränser för att jag vet inte än vad jag vill innerst inne. Jag vill inte ha någon form av sex inte ens med mig själv men har ett porrmissbruk som visar sig när jag inte orkar kämpa emot skammen och är stressad av omgivningen generellt.

Svårt att skrika åt förövarna och hur illa dom gjort mig! Jag är så arg! Jag gråter medans jag skriver det här! För att jag är så ledsen arg! Jag bär på sån ilska, frustration och sorg! Usch vad äckliga dom är!  

📝 Överlevare av sexuella övergrepp, grooming och dokumenterade sexuella övergrepp (Man 53 år)

Slagit Mig Så Ner..Ända ner.... Gång På Gång...I den bottenlösa botten, där inga skrik hörs!!
SEGERN
Gick Så Frivilligt Ut I Strid
En slutgiltigt strid som skulle vinnas med min själ som insats
Så jag Lät Ångesten Åter Greppa
Så Hårt Tills Jag Flämtade

Svartheten Svepte Mig
Skam… Skuld...
Ensamheten I Min Äcklighet
Hjärtat Rusade

Inte Värdig att Älskas
Gråten Som Aldrig Tog Slut
Vill Inte Leva Mer

När tårarna slutligen ebbade så sakteligen ut.
Äcklet och skammen fanns inte mer!
Så då galopperade barnet segrande ut
Då fylldes barnet av  Frihet... Kärlek… Glädje… Lek

I Evig Tacksamhet Att Jag Modet Fann
Frigöra Barnet....
Som Nu Skrattandes Dansar Fram
Och fruktar ej nånting mer utan låter kärlek och glädje få vara där det borde fått vara från början…

📝 Överlevare av sexuella övergrepp

Jag blev neddrogad på en av Göteborgs mest populära krogar. Vaknar upp och en av männen låtsas som att black-out:en var mitt fel. Sätter oss i en taxi som om vi är på väg till mig för ett one-night stand.

På morgonen förstår jag att black-outen inte var pga mitt alkoholintag, jag var nästan nykter när vi kom till den tomma krogen. Jag och min kompis fick inte köpa egen öl, för det hade dom redan köpt till bordet. Minns att jag drack cirka 3-4 klunkar och försvann direkt. Dosen måste varit extremt hög. Det var så många män i rummet. Jag är övertygad om att jag blev våldtagen av flera. Det var angeläget för dom att jag snabbt skulle somna, kanske för att inte minnas några ansikten.

Min teori: neddrogad och sedan Våldtagen och för att sedan sätta dimridå för det som hänt så låtsades han att inget hänt och gömmer det bakom en one-night stand.

Jag var 27 år och upplever så här 14 år senare att det inte lättar. Snarare fler frågor uppkommer. Jag har berättat om detta för andra men känner ändå att jag inte helt har rätt till min bild av situationen utan att det finns för många luckor för att kunna bevisa detta.

Jag ringde 1177 den morgonen och de sa till mig ”det finns ingen rohypnol/våldtäktsdrog i Sverige, och om du fått i dig det så är det ur kroppen redan”. Ingen stöd och information. Vi la på och här är jag idag.

Ibland tänker jag att vi kvinnor borde berätta om vilka krogar vi besökt och blivit våldtagna på. Jag är garanterat inte ensam! Funderat på att skapa en grupp för oss som blivit det för att bli starka tillsammans. Men vågar inte.

Hade en kompis med mig den kvällen. Det var hon som ringde mig och berättade att hon fått i sig rohypnol, och fått det bekräftat på grund av hon blev så dålig att hon fått åka ambulans.  Jag vill och kan inte berätta hennes story men det kan vara till hjälp att förstå varför jag är övertygad om vad som hänt. Ofta finns det mer i våra berättelser även om det inte framkommer i en kort berättelse, som gör en väldigt övertygad om vad som hänt. Lite trött på att behöva lägga fram detaljer för att bli trodd och i sin tur fortsatt ifrågasatt.

Ifrågasätt inte andra berättelser. Alla orkar inte gå in på varje detalj för att övertyga dig! Respektera, acceptera och tro på din vän, syster, dotter!  

📝 Överlevare av sexuella övergrepp, neddrogad (Kvinna 40+)

Jag blev våldtagen, idag vet jag att det heter så. Jag berättade för ingen, ville inte förstöra eller gegga in det vidriga i mitt liv som i övrigt var fint. En bullerby idyll rent av. 

Jag förändrades totalt, skolan blev kaos, jag blev inåtvänd och ångesten har legat i bröstet som en ständig påminnelse. Precis allt förstördes, stördes och jag sysselsatte mig varenda vaken sekund för att förtränga ett halvt liv. För varje dag som gick tänkte jag ”berättar jag först nu, vad kommer de då tro?”

Så jag skulle dö med den vidriga hemligheten. 

Men min kropp gav upp, blev utmattad, fick utmattningssyndrom, depression och efter ett liv med en man som var psykiskt och ekonomiskt våldsam och notoriskt otrogen rasade jag helt. 

Åren gick och jag behövde jobba för att överleva med två barn. 

När jag hamnade i den (hos vården sett) tredje utmattningen fick min fantastiska psykolog på vårdcentralen mig att förstå att det var något jag inte släppte ut. 

Jag berättade till slut då jag själv insåg att det måste vara skälet till ångesten som aldrig försvann. 

Två år gick, tyngden var mindre men jag behövde berätta för mina närmsta. Det var svårt, tog månader innan jag kunde berätta för min nya man, sedan mina nu vuxna barn. 

De blev ledsna, arga, men stöttar mig och dömmer inte I huvud taget. 

Jag umgicks och levde nära våldtäktsmannen sedan första gången han började utsätta mig, men har undvikit middagar och födelsedagar etc sedan jag skilde mig då han och hans familj tog parti för min exmake (idag förstår jag varför). Och jag på ett naturligt sätt utan att berätta om den verkliga orsaken kunde distansera mig. 

Men för att bli fri och någon gång verkligen få må bra behövde jag berätta för min övriga familj och släppa tyngden, förklaringen till varför jag mått så dåligt, undvikit alla familjesammankomster. 

Då jag ofta fått höra om mig själv på omvägar och ogillar rykten eller ”hon/han sa att osv. så beslutade jag mig för att skriva ett brev till alla samtidigt. Jag var rädd, åkte bort och såg till att mina barn inte heller gick att nå. 

Mailet med brevet skickades men ingen svarade. 

Jag skickade det igen och nu kom svar från min förövare. Han sa att jag är en vidrig person som smutskastar honom och ljuger om allt, att jag inte skulle komma i närheten av honom eller någon i hans familj. Ja en del fler svordomar och elakheter som att jag var psykiskt sjuk t.ex. 

Jag svarade att då var vi överens om att vi inte behövde träffas någonsin mer. Och att det är hans samvete och att han vet lika väl som jag vad han gjort. Att jag förstod att det var jobbigt att jag nu berättat men att jag nu är fri. 

Min syster ville prata med mig men jag sa att jag vill ha någon med mig från organisationen jag fick stöd hos då de är specialiserade på just incest. Hon vägrade och ville själv välja en legitimerad psykolog och inte prata om detta utan vår relation. 

En bror ville prata och vi har kontakt men att prata om detta har bara skett en gång. 

Vi har i övrigt ingen mer kontakt utöver en ”tid och hjälp” chatt för min gamla dementa mamma. 

De umgås. När min mamma fyllde jämnt uteslöts jag ur planeringen. 

Fick inte ens gratulera henne på morgonen vilket jag bad om, en timme på morgonen, utan min förövare där, han som sedan skulle vara med resten av födelsedagen. 

Mina närmsta vänner lyssnade och stöttar. 

Jag har blivit hotad av den bror som förgrep sig på mig men har ändå polisanmält för statistikens skull. Det läggs ner direkt, han får aldrig reda på det. Men jag kan på grund av att det är preskriberat inte få rätt.

Kan inte berätta att det är min bror som våldtog mig som barn, under 5 års tid, att jag var livrädd att jag blivit gravid, att det har hänt. Jag kommer aldrig kunna berätta att en bror utsatte mig, då blir jag anmäld för förtal och jag har ingen ekonomisk möjlighet att betala skadestånd. 

Jag är fri från det mesta av ångesten men att fortfarande behöva vara tyst är en del av mitt fängelse och det vet han. Vem skulle tro att en hög chef med status och förmågan att prata sig fri från allt är en våldtäktsman.

Hur ska skiftet gå till när förövaren är den som har övertaget, när jag måste gå tyst? 

Fast även om han inte får konsekvenser av det han gjort så har jag INGEN som helst skam över detta längre. Jag är fri, han vet och får bära det till sin grav istället. 

📝 Överlevare av sexuella övergrepp och incest (50+)

Jag var ett litet barn. I flera år fick du det lilla barnet att hata sig själv, genom dina ord, genom dina handlingar. Du skadade barnet så mycket att det än idag smärtar in i ryggmärgen. Jag var ett litet barn. Ett litet barn som desperat ville ha bekräftelse, närhet och uppmärksamhet, och du utnyttjade det. Du gjorde något skamset, du bär skulden för det. Du gjorde något äckligt, du bär skulden för det. Du gjorde något avskyvärt, du bär skulden för det.

Jag hatar dig för vad du lärt mig att tänka om mig själv. Jag hatar att din röst är utbytt till min röst, med samma fula ord som dina. Jag hatar att du fått mig att hata mig själv. Jag hatar att du fått mig att skada mig själv. Jag hatar att jag är fylld av ilska. Men framför allt hatar jag att jag saknar att ha en pappa. Jag hatar att du inte bara är min förövare, du är min pappa också. Jag hatar att jag är din dotter. Jag hatar att vi delar blodsband, vi delar gener och jag är för alltid hälften av dig. Jag hatar att jag saknar det jag aldrig haft, och det jag aldrig kommer få. Jag hatar för att jag inte klarar av att känna sorg. Jag hatar dig för allt jag är, och allt jag var. Jag hatar dig, med hela mitt hjärta. Jag hatar att jag kanske aldrig blir fri från dig. Du tar allt ifrån mig.

Men det är hatet som lever inom mig som fortsätter skada mig. Hatet kan jag styra över. Hatet är mitt och jag kan välja att sluta hata, för att istället lämna dig bakom mig. Det betyder inte att det du gjorde var okej, för det var, är och kommer aldrig vara okej. Det betyder bara att jag är redo att gå vidare och bygga på min framtid, en framtid som inte gör plats för dig. Du lever i mitt förflutna, men inte i min framtid. Jag överlämnar därför alla mina negativa tankar och känslor om det du gjort, på dig. Du äger dem, du får bära dem, för jag går vidare nu.

📝 Överlevare av incest